Jag fick frågan idag om hur jag mår, nu när jag är sjukskriven för stressutmattning och utbrändhet. Det är väldigt svårt att förklara hur jag mår. Det känns liksom likadant som jag vant mig vid att känna under en lång tid, maxad, men uttalat. Jag har ett bra tag känt att min kropp säger ifrån genom smärta i axlar, höft, svårigheter att andas, svårigheter att sitta still då det enda tillståndet man befinner sig i när man inte sover är på helspänn och uppe i varv. Tankegången känns trög som seg kola, en full hårddisk vilket gör att hjärnan sorterar bort det som inte får plats.
Det jag dock inte märke var när gränsen som varit nära, men framför, plötslig var överskriden, passerad. Bisarrt lika förvånande som uppenbart. Paradoxalt vill man och gör man så mycket, att man finner sig själv liggandes pladask, och inte får något gjort.
Om en vän var i samma situation som jag; vad skulle jag säga?
Lyssna på din kropp, den ger signaler om vad du behöver. Ta det på allvar och stå upp för vad som är sant för dig.
Det är okej att vila. Utgå från dig själv och gör det du känner för. Du behöver inte be om ursäkt eller få dåligt samvete för att du tar hand om dig själv. Du kan inte göra någon annan glad om du inte mår bra själv.
Det finns inget jobb som är värt att riskera hälsan för. Tänk långsiktigt. Det tar mycket längre tid att komma tillbaks, ju längre du skjuter upp att på allvar vila. Nu. Det blir annars en ord cirkel.
Du är värd att må bra och ha energi och glädje! Det är din födelserätt. Du har allting inom dig som du behöver – allt är givet. Less is more. Njut.
solongworries.wordpress.com 